Solen är en enorm kraftkälla. Den ger oss inte bara värme, glädje och lite solbränna, om vi vill ha det, den kan göra så mycket mer. Den kan också ge oss den energi vi behöver, det är bara att ta emot dess strålar. Det är gratis, det är rent, det är tyst, det är miljövänligt, det är kraftfullt; varför gör vi inte det då? Solens strålar räcker till hela världens befolkning, men som vanligt uppskattas inte det som är gratis. Och det är alltför många som tjänar på oljan.

Ja, helt gratis är det förstås inte. För att kunna ta emot energin från solen måste man ha lite grejer; något som fångar upp strålarna och något som omvandlar strålarna till elektricitet. Men sen är det gratis. Och rent. Och tyst.

I somras fick jag bidrag till solceller. Ansökan hade jag lämnat in ett och ett halvt år tidigare. Och sen glömt förstås. Så när en tjänsteman från Länsstyrelsen ringde och sa att jag beviljats energistöd blev jag förvånad. Det blev lite knäppa turer, för de räknar med att man ska kunna starta upp ett mångmiljonprojekt på en, två veckor, och det går förstås inte. Man måste ju låna pengar och man måste fixa en entreprenör, som kan det där med solceller. Jag hade turen att av mitt eget elbolag, Västra Orusts Energi, bli rekommenderad en otroligt duktig entreprenör, Andreas Molin från ppam AB. Han forskar på solceller på Linköpings universitet men är också en praktiskt lagd kille som vet allt man behöver veta, från ekonomi till logistik, var man beställer panelerna och hur man sätter upp dem och skruvar ihop dem. Och medan vi började projektera fick jag dansa några turer till med Länsstyrelsen.

/Ulla Keyling

Alltnog. Nu är det på gång. Här kommer några bilder.